---
id: gatan
title: Gatan
type: scene
status: active
timeline:
- psykisk_kris
- före_aterkomst
themes:
- identitet
- minne
- ensamhet
- de_andra
- tillhorighet
- upplosning
motifs:
- natt
- vandring
- staden
- namn
- hunger
- bussar
- skyltfonster
- stjarnor
characters:
- protagonisten
places:
- goteborg
- vasaplatsen
- avenyn
- gotaplatsen
related_fragments:
- de_andra
- fastnad
- namnbytet
- psykavdelningen
style:
- murakami
- poetisk_realism
- existentiell
functions:
- introducerar_upplost_identitet
- etablerar_motivet_de_andra
- visar_bottenpunkten
codex_notes: >
Keep sparse and atmospheric.
Do not overexplain.
Maintain uncertainty regarding memory and identity.
---
Kapitel 0,1 – Gatan
Han minns inte sitt eget namn men han vet att han finns.
Inte sitt, inte stadens, inte meningen, men han minns språket.
Det som inte har någonting att bära.
Bara en vind som drar genom tunneln mellan två huskroppar
och envist släcker cigaretten för honom.
Han går med jackan öppen fast det är vinter.
Det känns inte kallt.
Kylan är som ett påminnelsebrev han inte längre öppnar.
Han vet vad post betyder men har ingen adress.
Stegen för honom över Vasaplatsen — nattklubbarna, helgnattens människor
som rör sig annorlunda nu på natten.
Avenyn, mer öppet för sinnet.
Götaplatsen, stängda butiker, konsthallen.
Allt är bekant och ändå främmande.
Han hade gått där förut.
När han var yngre levde han där på något vis men han hade glömt hur.
Som en melodi man hört i en dröm —
men problemet kanske var att han vaknat ur drömmen.
Nu ville han somna igen.
Men vart.
⁂
Han vet att han svultit.
Kroppen klarar sig ganska bra utan måltider.
Det finns hunger men det saknar mening.
Som om han inte känner igen känslan.
Hunger är inte längre någonting som angår honom.
Hans egen röst är mjuk och tunn när han prövar ett ord i munnen.
Hur många ord har vi i språket?
Vilket ord är det viktigaste att uttala?
Han visste att det var viktigt, men han hittade det inte.
Han kunde inte uttala sitt namn.
Han mindes inte ifall det var hans.
Vart är de andra någonstans?
Han undrade vad de andra gör.
Hur gör de andra?
⁂
Det var ett namn han sökte.
Han sökte någon form av sig själv.
Men det som han inte kunde hitta finns inte.
Fast det som han sökte var som en lucka i språket —
som ett svart hål i tokensvärlden.
Världen verkade tro att det var någon annans namn han letade efter.
Det var meningslöst att tro någonting sådant.
Han kunde ju inte vara någon annan.
Det fanns inte utrymme i språket för någon att vara någon annan.
Kanske var det därför han var så förvirrad.
Världen verkade tala ett främmande språk.
I hans värld fanns det inget utrymme för fraser som:
det är inte du som står där.
Ändå kunde han formulera sådant nonsens för sig själv.
⁂
Han var dömd men aldrig anklagad.
Ytterligare ett förhållande som saknade betydelse för honom.
Natten går i skift: blått, mörkare, klingande svart.
Himlen är full av atmosfär och skulle inte visa honom några stjärnor.
Inte ens ifall han såg upp skulle han se annat än moln.
Han höll nästan alltid blicken nedåt mot marken.
I skyltfönstren ser han den scen som skapats för att locka till konsumtion.
Människor gick där och skrattade omkring honom.
Men han såg inte längre på de andra.
Han hade slutat erkänna andra människors närvaro.
De såg honom inte.
Han var förmodligen osynlig.
Han visste inte själv ifall han var där eller i en dröm.
Han väntade.
Han var på väg.
På vad vet han inte.
Han vet inte vart han ska ta vägen.
Han vet inte alls varför han ska fortsätta.
⁂
En buss stannar.
Dörrarna öppnas.
En chaufför ser på honom utan att se.
Han ser på dörrarna som öppnas — och sedan stängs.
Fönster, neon, en varm korv överräckt till någon med pengar.
Det luktar varm mat men kroppen känner inte igen signalen.
Han fortsätter att gå.
Det finns en mening kvar eftersom han väljer att röra sig i staden.
Naturen har ingen attraktion för honom längre.
Tiden saknar riktning.
Den rör sig men inte åt något håll.
Som en radio inställd mellan stationer.
⁂
Ur detta brus lyfter fragment upp.
Ett hörn av ett sjukhusrum, en vit kittel,
en hand som tar hans puls.
En läpp som säger ett diagnosord —
uttalat med samma röst som vädret.
Han drar in luft.
Det luktar salt, metall,
och en svag doft av kalla citroner
från en städvagn som passerat för timmar sen.
Han tänker att världen kanske är ett skepp.
Var det Allan Watts som sagt det?
Ett skepp utan besättning,
men med segel som minns vind.
Han sätter sig på en bänk
och låter ögonen slutas.
I mörkret rör sig stjärnor utan himmel.