Hon ringde en dag och berättade att hon varit svårt misshandlad hela natten.
Hon som suttit där på bordet och haft ett annat ljus än rummet runt henne. Hon vars hår en gång berättat om smärtorna i hennes rygg innan hon sagt ett ord. Hon som successivt blivit av med sin bil, sina barn — allt på ett sätt han sett hos så många andra, i så många olika faser.
Han satt på lunchrasten vid sitt skrivbord och arbetade. Han arbetade sig alltid igenom lunchen och fikat. Han hade aldrig riktigt frågat sig varför, men anade att det hade att göra med skammen han bar. Det var svårare för honom än det brukade vara att möta kollegornas och sjuksköterskornas blickar i korridoren. Han ansträngde sig ändå.
En man hade varit med henne hela kvällen. När de blivit stoppade av polisen hade han hällt sina droger i henne. Utnyttjandet hade fortsatt utan provokation, blivit fysiskt när de kommit hem till hennes hus vid sjökanten — det enda som fanns kvar av hennes tidigare liv.
Han lyssnade och gav korta, stödjande, bejakande svar på det hon berättade.
Hon hade inte vetat vad hon skulle göra. Så hon ringde honom, nu när han var tillbaka på vårdcentralen. Han erbjöd henne att komma till hans mottagning direkt. Hon ville att han skulle komma till henne. Han höll fast vid sin tanke: att hon måste komma till mottagningen. Försökte skilja den situationen från det riktiga liv han just tagit upp igen.
Vad skulle andra tycka.
Hon svarade inte. Hon sa hej då och lade på luren.
Han blev sittande flera minuter med telefonen i handen innan han återvände till arbetet.