Mot havet
När jag passerade de sista tunnlarna innan Strömstad
låg havet som en mörk spegel vid sidan av vägen.
Regnet hade upphört.
Ljuset var kvar,
men det kom från ett annat håll —
ett blekt sken som inte verkade höra till någon sol.
⁂
Jag vaknade till när jag svängde av mot färjan.
Det gick inte längre att vända.
Vägen hade redan valt riktning åt mig.
Jag följde skyltarna ner mot hamnen,
som om de tillhörde ett språk jag inte behövde förstå för att lyda.
⁂
Jag parkerade vid kajen.
Motorn tystnade.
En stund satt jag kvar med händerna på ratten.
Luften luktade metall,
tång,
diesel.
En mindre båt låg förtöjd några meter bort och slog långsamt mot kajen.
Inte hårt.
Bara tillräckligt för att påminna om att den fanns där.
Som en andning.
⁂
Jag såg ut över vattnet.
De nordliga klipporna reste sig ur havet,
grå och orörliga.
De såg äldre ut än landet bakom mig.
Äldre än vägarna,
äldre än städerna,
äldre än de berättelser människor byggt omkring sig.
Det var som om världen tog slut där.
Inte abrupt.
Bara gradvis.
Som en tanke som långsamt upphör att behöva ord.
⁂
Allt som fanns kvar var ytan.
Ljuset.
Rörelsen i vattnet.
Jag satt kvar länge innan jag gick ur bilen.
Länge nog för att börja undra
om färjan egentligen skulle föra mig någonstans —
eller om den bara skulle hjälpa mig att lämna något bakom mig.