---
id: vagen_norrut
title: Vägen norrut
type: return_fragment
status: active
importance: high
timeline:
- senare_liv
- efter_krisen
- aterkomst
themes:
- repetition
- minne
- alder
- identitet
- karlek
- tid
- atervandande
motifs:
- suv
- cykel_pa_taket
- motorvag
- oslo
- modehuset
- ungdomskarleken
- balettdansosen
- gamla_saaben
characters:
- protagonisten
- ungdomskarleken
- oslokvinnan
- balettdansosen
places:
- bohuslan
- oslo
- motorvagen_norrut
related_fragments:
- norr_om_tunnlarna
- morgonljuset
- mellan_olika_verkligheter
functions:
- visar_hur_tiden_kollapsar
- later_flera_kvinnor_flyta_samman
- kontrasterar_ungdom_och_medelalder
- visar_hur_protagonisten_soker_tillbaka_till_ett_tidigare_liv
style:
- melankolisk
- filmisk
- fragmenterad
- reflekterande
codex_notes: >
The women should partly merge into one another in memory. The road
becomes more important than the destination. The protagonist gradually
understands that what he seeks may not be a person but a state of being.
---
Sidospår – Hon i norr
Han sökte sig uppåt igen.
Inte av någon särskild anledning.
Eller kanske av samma anledning som alltid.
När livet blev svårbegripligt började han köra norrut.
Det hade hänt många gånger genom åren.
Som om någonting där uppe kallade på honom.
⁂
Den här gången körde han en annan bil.
Stor.
Tyst.
Fullutrustad.
En cykel satt fastspänd på taket.
Den sortens bil man köper när man tillbringat tillräckligt många år på motorvägar för att börja uppskatta komfort mer än fart.
Ändå körde han fort.
Det gjorde han alltid.
Inte för att han hade bråttom.
Bara för att vägen tillät det.
⁂
Målet var Oslo.
Hon bodde där nu.
Chefdesigner på ett modehus.
Han log ibland åt formuleringen.
Det lät som något ur en annan människas liv.
Inte hans.
⁂
Han hade träffat henne långt tidigare.
Under en tid då verkligheten blivit ovanligt genomsläpplig.
Allting hade känts möjligt då.
Och samtidigt omöjligt.
De hade fortsatt dyka upp i varandras liv genom åren.
Som två planeter som ibland råkar passera nära varandra.
Sedan försvinna igen.
⁂
När vanföreställningarna var som starkast brukade han köra mot henne.
Inte till henne.
Mot henne.
Det var en skillnad.
Han ringde sällan.
Körde bara.
Övertygad om att någonting skulle hända om han fortsatte tillräckligt långt.
⁂
Men hon var nästan aldrig där.
Hon befann sig i London.
Eller Berlin.
Eller Milano.
Ibland på andra sidan jorden.
Han började till slut undra om hon verkligen existerade.
Eller om hon bara blivit en riktning.
En koordinat som flyttade sig när han närmade sig.
⁂
Det märkliga med minnet är att det inte respekterar tid.
När han körde där genom Bohuslän kunde han ena stunden se henne.
Nästa stund såg han någon annan.
Balettdansösen.
Hon från nyårsnatten.
Hon som dykt upp under en period då han knappt litade på verkligheten.
Ansiktena började ibland glida in i varandra.
Inte helt.
Bara tillräckligt mycket för att skapa osäkerhet.
⁂
Mer än tio år skilde dem åt.
Ändå verkade det inte spela någon roll.
Minnet arbetade efter andra regler.
Som om människor inte lagrades som individer.
Utan som riktningar.
Som tillstånd.
Som versioner av framtiden.
⁂
När vägen började luta ned mot havet tänkte han att det kanske aldrig varit kvinnorna han sökt.
Inte egentligen.
Kanske hade han hela tiden sökt samma sak.
En känsla.
En öppning.
En möjlighet att bli någon annan än den han varit dagen innan.
Och kanske var det därför han alltid fortsatte norrut.
Inte för att komma fram.
Utan för att hålla rörelsen vid liv.